Det klassiska argumentet mot själens existens, sedan Sir Isaac Newton och hans rörelselagar, är att en (materiell) kraft bara kan påverkas av en liknande kraft. Eftersom själen, om den finns, borde vara en icke materiell kraft (inte bestå av atomer, för att använda relativt moderna termer), så borde den inte kunna påverka kroppen (som ju består av atomer).
Samtida med Newton var René Descartes som myntade uttrycken res cogitans (tankens eller upplevelsens värld) och res extensa (det i rummet utsträckta) som benämningar på de två världar vi lever i (eller åtminstone tycks leva i). Hur dessa två världar skulle förenas blev en central fråga för filosofer i många år men förlorade gradvis sin betydelse med vetenskapens framväxt, där den yttre världen med tiden sågs som den enda riktiga och medvetandet som en illusion skapad av de avancerade neurologiska kretsarna i vår hjärna. Med den nya fysikens framväxt så fann man att kopplingen mellan medvetandet och den yttre, objektivt mätbara världen var mer fundamental än man tidigare antagit. På det subatomära planet så finns nämligen varken tid, avstånd eller kausalitet (orsak och verkan) på det sätt vi är vana att uppleva.

Ett lite utförligare beskrivning från boken.

tillbaka